År 335-280 f.Kr utfördes den allra första partiella obduktionen i syfte att få fram dödsorsaken. Utvecklingen har därefter blivit att man obducerar för att få en förståelse för ett sjukdomsförlopp och utreda dödsorsaker.

Sedan 1920-talet har metoderna gått så långt framåt att man idag detaljerat kan undersöka vävnadsprover som är tagna från en avliden från en obduktion. På så vis kan man få svar på sjukdomar, förlopp, ärftlighet och dödsorsak.

Idag finns det kliniska obduktioner och rättsmedicinska obduktioner.

Sjukdomsprocess och förlopp utreds vid en klinisk obduktion och baserat på fynden man gör kan man sannolikt få svar på dödsorsaken. Obduktioner är därmed en del av kvalitetssäkringssystemet i sjukvården. Det är även av stor betydelse för folkhälsan då det gäller statistik vid förekomst av sjukdomar samt medicinska utvecklingen.

En obduktion kan ses som en utvidgad operation där man undersöker detaljerat alla organ. Detta innebär en inspektion makroskopiskt men även mikroskopiskt. Makroskopiskt är det man ser med blotta ögat, mikroskopiskt är när man tar vävnadsbitar och undersöker i mikroskop. Att ta vävnadsbitar kan man även utreda ärftliga sjukdomar. Efter en obduktion kan anhöriga få ett avslut och sjukvården får en förklaring på vad som skett.

Bårhuspersonal ansvarar för bårhuset och de avlidna där. En obduktionstekniker utför det praktiska arbetet vid en obduktion. På flera orter så har obduktionstekniker även hand om bårhuset. Det är höga krav på personlig lämplighet men också på hygien, etik, moral och empati.

Man ska behandla de avlidna med vördnad och respekt.

Avlidna transporteras till bårhuset och lämnas sen ut till begravningsbyråer.

På vissa bårhus förekommer även organdonationer, exempelvis hornhinnor och hjärtklaffar.

Personal på obduktion/bårhus har ett nära samarbete med bl.a. polis, kyrkan, krematorier, patologer, begravningsbyråer, vårdcentraler och sjukvården,

I arbetet kan det även ingå att förbereda och hålla i avsked. Avsked är en väldigt viktig stund där man som personal ska ge anhöriga ett värdigt bemötande och vara ett stöd i sorgen. Man ska vara en medmänniska och samtidigt proffessionell i sitt utövande.